10-talet: decenniet som tillhörde popens kvinnor

10-talet var ett decennium präglat av popmusikens eviga kamp mot erkännande. Samtidigt var det kantat av fler milstolpar för kvinnor i musikindustrin än någonsin innan.

Den 23 juli 2011 kommer nyheten att Amy Winehouse gått bort. Trots att det tyvärr känts oundvikligt är det inte mindre förkrossande och förvånande för det. Världen har tuggat upp och spottat ut ännu en kvinnlig talang, och det ska ta ytterligare fyra år innan Amy får någon form av upprättelse i den självbetitlade dokumentären. Innan sin bortgång hinner Amy ta hem fem Grammys för sin andra skiva Back to Black och blir den första kvinnan att göra det.

Amys bortgång sätter punkt för 2000-talets första era kantad av paparazziförföljda skandalprinsessor som hon själv och Britney Spears. Fokus kommer allt mer att bli på musiken artisterna producerar istället för på deras privatliv. Med Instagram som främsta vapen kan de nu istället själva välja vad de vill dela med sig av och hinner före smygfotograferna.

Popartister tar över pennan själv och blir allt mer involverade i produktionen. Musikindustrins roller blir återigen allt mer utsuddade efter 90- och 00-talens hopsatta och orkestrerade band. Samtidigt är musiken en större del av vår vardag än någonsin eftersom företag som Spotify tagit den till oss strömmad.

Tekniken gör också att fler kan göra musik hemma och bedroom-poppen föds. Soundcloud svämmar över med egenproducerad musik som snart når större kanaler. De flesta artister startar nu sin karriär på internet och omedelbarheten som kommer med tekniken gör att processen för att släppa musik vänds upp och ner. Sociala medier har blivit en ny plattform för fans att delta i musiken. Kvinnor behöver inte längre bjudas in i den manliga musikaliska gemenskapen eller tvinga sig in på manliga arenor, de kan skapa rummen åt sig själva.

2013 släpper Lorde låten Royals som blir en välbehövlig hjärt- och lungräddning för popindustrin. Hon sätter nya normer för hur popmusik kan låta och det blir creddigt att säga att det är popmusik man skriver. Det blir helt naturligt att en 16-årig tjej ska producera sin musik själv. Royals vinner en Grammy för bästa låt.

Samma år gör Miley Cyrus vad som kommer att bli hennes karriärs mest omtalade framträdande på MTVs VMAs med artisten Robin Thicke. Medan Thicke sjunger om att ett nej är ett ja, är det Cyrus som blir föremålet för tittarnas häxjakt. Medan hon sexualiserar sig själv, sexualiserar han övergrepp, men som bekant finns det ju inget värre än kvinnlig sexualitet på egna villkor. Men 2013 släpper Miley också sitt mest framgångsrika album, Bangerz, som banar väg för en helt ny karriär.

Fjärde vågens feminism vinner momentum. Kvinnor tar makt över sina egna musikkarriärer, sin image och sitt uttryck och har för första gången utrymme att göra det på riktigt. Metoo får internationell uppmärksamhet och revolutionerar samtalet om sexuella övergrepp, även inom musikscenen. Både för musiker och säkerheten på festivalområden och i publikhav.

Med nedgången i musikförsäljning börjar artister turnera mer och frågan om hur artister ska tjäna pengar på sin konst väcks. Långa turnéer och festivalspelningar blir en central del. 2016 släpper Beyoncé den ikoniska Lemonade som inte bara visar bredden i hennes musikaliska talang, men också omdefinierar hur ett album kan omformas. Den tillhörande filmen till albumet riktar återigen fokus på musikvideon som fenomen.

Taylor Swift tar senare kampen mot Spotify för högre ersättning för artister, och vinner. Under 10-talet hinner hon släppa fem album och tar bit för bit kampen mot alla som tvivlat på makten hos kvinnliga artister.

2010 släpper Robyn sitt album Body Talk med låten Dancing On My Own. Musikjournalister världen över verkar vara överens om att det ännu inte överträffats. Robyn leder vägen för cementeringen av Sveriges status som popexport under 2000-talet. Samma år släpper First Aid Kit sitt debutalbum The Big Black And The Blue som blir startskottet för systrarnas kommande världsdomination.

Musikproducentutbildningar blir vanligare och i Sverige startas flertalet producentnätverk för kvinnor. Producenter får en mer framträdande roll än på länge och kanske någonsin, stort tack vare EDM DJs som Avicii, och det blir också allt mer vanligt att artister producerar sin egen musik. Andelen kvinnliga producenter och låtskrivare exploderar under 10-talet; Charli XCX, MØ, Dua Lipa, Sky Ferreira, Halsey, FKA Twigs och Sia, för att bara nämna några. I Sverige Tove Lo, Laleh, Icona Pop, Rebecca och Fiona, Little Jinder.

2012 släpper Elizabeth Grant sitt debutalbum under pseudonymen Lana Del Rey och får enorm kritik för att ha gjort det som manliga artister gjort i årtionden, skapat ett alterego för scenen. Hennes sound och låttexter ska dock komma att få ikonstatus och ha djupt inflytande över popmusiken. Inte helt olikt Amy Winehouse resa.

2015 laddas Billie Eilish debutlåt Ocean Eyes upp på Soundcloud. Fyra år senare släpper hon sitt debutalbum When We All Fall Asleep Where Do We Go? som raserar musikindustrin och bygger upp den på nytt. Hon spränger gränser för hur kvinnliga artister får bete sig, se ut och låta. När decenniet avslutas tilldelas hon utmärkelsen årets kvinna, samtidigt som Taylor Swift blir tilldelad decenniets kvinna. Hon tackar Taylor för att ha berett plats åt henne.

Kvinnor behöver fortfarande jobba minst dubbelt så hårt för att förtjäna sin plats i musikindustrin och får fortfarande utstå dubbelt så mycket kritik. De anses inte vara lika skickliga musiker och man antar ofta att män måste stå bakom. Men decenniet är också präglat av kvinnliga soloartister som slår alla rekord, Ariana Grande, Lizzo, Cardi B, Nicki Minaj, Rihanna, Lady Gaga, Adele.

Poppen är bredare och friare än någonsin. Men kämpar fortfarande för erkännande i finrummen. Musikindustrin har fortfarande lång väg att gå vad gäller inkluderande, men är mer jämställd än den varit. Nu när fler än någonsin har möjlighet, utrymme och verktyg att skapa musik är nog en ljusare framtid inte långt bort.