”Love is a Losing Game” – Den bortglömda poesin hos Amy Winehouse

Tio år har gått sedan Amy Winehouse gick bort – en sångerska vars röst och privatliv ofta överskuggat hennes textförfattande. Att kategorisera Winehouse som poet är kanske överraskande, men egentligen är det inte konstigare än att beskriva henne som sångerska. För mig har det alltid framstått som märkligt med vilken lätthet en del refererar till Bob Dylan som poet, men att den titeln tycks förbehållen honom som enda musiker. Hur kommer det sig då att Winehouses texter hamnat i skymundan, trots deras poetiska kvaliteter? Genom ett par nedslag i hennes låtkatalog och en djupare analys av låten ”Love is a Losing Game” vill jag visa hur skickligt och medvetet skrivna hennes texter är och därmed lyfta fram deras litterära värde.

Winehouse talade inte om det ofta, kanske passade det inte in i hennes image, kanske tyckte inte media att det passade in i deras bild av henne, men hon var en stor läsare. Efter hennes död ställdes hennes ägodelar ut på det judiska museet i London. En stor del utgjordes av hennes privata bibliotek, däribland böcker som Notes of a Dirty Old Man av Charles Bukowski, Catch-22 av Joseph Heller, Beyond Black av Hilary Mantel och Kingdom of Fear av Hunter S. Thompson. Hon har även sagt i intervjuer att hon alltid hade en bok med sig.

Engelska var hennes favoritämne i skolan och lärare har vittnat om att hon skrev på allt papper hon kom över, och hon började tidigt skriva poesi. Kort innan hennes död ryktades det att hon skulle publicera en diktsamling. Det är inga revolutionerande fakta, men det hjälper till att måla en bredare bild av Winehouse än den vi matats med av media.

Efter att hon i tonåren börjat intressera sig för jazz övergick poesiskrivandet till låttexter. Hon debuterade 2004, 19 år gammal, med albumet Frank. Det är en nickning till idolen Frank Sinatra, men också en lek med orden. ”Frank” betyder rättfram på engelska, något som skulle komma att bli definierande för Winehouses texter. Albumet följdes upp med det framgångsrika Back to Black, där Winehouse tog inspiration från 60-talets popmusik. Hon ville med det albumet vända sig bort från jazzen som hon funnit elitistisk och exkluderande. Winehouse skrev flera låtar som inte hann släppas under hennes livstid. En del har getts ut efter hennes död, men det har också publicerats låttexter på nätet som inte hann spelas in, något som bekräftar att de har ett litterärt värde och inte bara ett musikaliskt.

Winehouses skarpsynt självmedvetna texter talar öppet om missbruk, otrohet och kvinnlig lust. Hennes stora ordförråd och egensinniga penna blandas med brittisk slang och svordomar. Texterna är ständigt överraskande och nytänkande. I korta låtar lyckades hon målande dyka ner i de djupaste sår. Hon lyckades sätta ord på sådant som inte pratades om och sa ständigt emot sig själv. Texterna har en viss obekväm närhet och en kraft i sina budskap, samtidigt som de är väldigt nakna. Hon skrev som om ingen skulle lyssna, eller att hon inte brydde sig ifall de gjorde det. Hon jobbade med bittra undertoner och melankoli i låtarna men alltid i kombination med torr humor och ironi.

”I always wrote poetry and stuff like that, so putting songs together wasn’t that spectacular”, sa Winehouse lite nonchalant om sin talang. Att hon såg ett samband mellan sin poesi och sina låtar är tydligt. Det är medryckande låtar med melodier som etsar sig fast. Det är nog få som inte kan nynna åtminstone refrängen i låten ”Rehab”: ”They tried to make me go to rehab, but I said, ’No, no, no’ / Yes, I’ve been black, but when I come back, you’ll know, know, know”. Men ändå följer hennes låtar sällan de typiska formlerna. Hon skrev med ständig variation i vers och refräng, som målar upp en berättelse med en tydlig dramaturgi. Att Winehouse skrev sina texter själv gav också jazzen ett kvinnligt perspektiv – ett perspektiv som inte fått tillräckligt utrymme i genren tidigare.

Winehouses låtar innehåller ofta slutrim och är fyllda av allitterationer och lekar med betoningar. Man skulle kunna påstå att hennes texter är bättre än de behöver vara eftersom hennes typiska jazztwang, som glider mellan vokaler, får den mest intetsägande text att komma till liv. Hon har också skrivit låtar med långa fraseringar som tvingar fram en slags pratsång. Det syns främst på hennes första album där jazzinfluenserna var mer tydliga. Med en sådan röst som Winehouse hade skulle det varit betydligt enklare att hålla sig till det mindre kontroversiella och låta rösten tala för sig, likt andra jazzsångerskor som ofta hållit sig till avskalade texter.

Winehouses texter har sällan varit föremål för analys men 2008, tre år innan hennes död, inkluderades hennes låt ”Love is a Losing Game” i ett prov i kritisk litterär analys på Cambridge University. Uppgiften bestod i att jämföra låten med Sir Walter Raleighs dikt ”As You Came from the Holy Land”. Studenterna kunde också välja Bob Dylans ”Boots

of Spanish Leather” eller Billie Holidays ”Fine and Mellow”. Inkluderandet av Winehouse fick dock kritik, något som Dylan och Holiday inte utsattes för. Journalisten Roy Hattersley skrev i den brittiska tidningen Daily Mail att Raleighs texter överlevt i 500 år på grund av sin storhet, men ”vem tror att Amy Winehouses texter kommer bli ihågkomna om ens fem år?” Winehouses låt beskrev han som banal, som skämtpoesi skriven för en satirtidning. The

Guardian kallade valet fördummande och ett bevis på sjunkande standarder. Det som inte så subtilt antyds är helt enkelt att Raleighs finkultur inte kan ställas mot Winehouses fulkultur.

Att Winehouse likställs med de två andra framstående och erkända låtskrivarrna är ingen slump utan visar på den legitimitet som Winehouse bör tillskrivas. Universitetet kritiserades för att inte hålla tillräckligt hög standard men stod fast vid sitt val och underströk vikten av att studenterna skulle kunna applicera sina kunskaper på nya texter.

Raleigh är en av Englands främsta poeter, känd för sina melankoliska kärleksdikter. Han levde i övergången mellan 1500- och 1600-talet i den elisabetanska eran. Härskande under perioden var renässanspoesin, skriven i klassisk stil med stor betoning på ett broderande språk – en stil som Raleigh vände sig emot. Hans texter var mer enkla i sin framtoning, anammade ett mer populärt språk och var ofta baserade på hans eget liv. Ofta var hans dikter vulgära och innehöll inslag av utomäktenskapliga relationer som under tiden var uppseendeväckande.

Dikten ”As You Came from the Holy Land” är en fortsättning av en äldre engelsk ballad. Det är en sonett i jambisk trimeter bestående av elva strofer uppdelade på fyra versrader där den andra och fjärde raden i varje strof innehåller slutrim. Handlingen är centrerad kring en förlorad kärlek, föremålet för kärleken har övergivit diktjaget och vill inte ha honom eftersom han är gammal. Det är en hövisk kärlekshyllning i Petrarcas stil, där diktjaget lyfter upp och hyllar kvinnan för hennes skönhet.

Winehouses ”Love is a Losing Game” vann 2008 Ivor Novello-priset för ”Best Song Musically and Lyrically”. Låten behandlar en förlorad kärlek där spel används som en metafor för kärlek, ett högt spel dömt att misslyckas. Till skillnad från Raleighs höviska kärleksförklaring riktad till en specifik person är det i Winehouses text kärleken i sig som lyfts fram. Dess positiva sidor höjs upp men kontrasteras mot det bittra slutet där diktjaget förlorar i kärlekens spel.

”Love is a Losing Game” består av sex strofer bestående av fyra versrader med slutrim. Stroferna rimmas omväxlande AAAA och BBAA och knyts ihop med anaforen och slutraden ”love is a ...”. Den är skriven med stigande versmått, och varvar obetonad stavelse med betonad stavelse i ett regelbundet mönster som skapar rytm. Att versradernas avslutande ord är enstaviga ger texten extra tyngd och radernas liknande längd och uppbyggnad skapar symmetri även när orden inte rimmar. Det är denna uppbyggnad som gör att texten klarar sig väl utan melodi, den skapar sin egen rytm på pappret. Det gör också att den kommer undan med de frekventa och ofta uppenbara rimmen. Det kan läsas som en dikt med de ljudliga kvaliteterna i fokus, den skapar sin egen musik. Strukturen är alltså högst genomtänkt och har en lyrisk formbundenhet.

Trots det nära släktskapet mellan poesi och låttexter är det inte alla låttexter som överlever på en tryckt boksida. Jag skulle vilja påstå att Amy Winehouses låtar, med väldigt få undantag, gör det. En bra poptext tenderar att ha en symmetri så utarbetad

att vi inte ens lägger märke till att den finns. Men Winehouses låtar sätter i stället texten i främsta rummet. Adam Bradley skriver i boken The Poetry of Pop att populärmusikens texter är ”language under pressure”, text under press. Bradley argumenterar för att låttexter bör läsas som poesi, men att det inte handlar om att bedöma verkshöjd, utan att

det snarare är en formetikett. Nya möjligheter för att tolka musiken helt enkelt, eftersom låttexter bygger på repetition, och repetition med variation går inte att uppleva till fullo utan den tillhörande musiken. Därför tycker Bradley att det är onödigt att försöka trycka in låttexter i poesins kanon, eftersom det är en auktoritet som populärmusiken inte är intresserad av.

Jag gissar att Winehouse mycket riktigt inte var särskild brydd om att bli kategoriserad som poet, men att Cambridge valt att indirekt göra det är för mig helt förståeligt. Det är svårt att inte se mer likheter än skillnader mellan Raleigh och Winehouse, både i deras hantverk och samhällsposition. Särskilt då också Raleighs text bottnar i ett musikaliskt verk. Deras texter sätter på liknande sätt jagets känsloliv i fokus, den masochistiska älskaren som förlorat i kärlekens spel, och båda använder sig av liknande uppbyggnad och form – med den skillnaden att Winehouse psykiska ohälsa klassats som galenskap, och Raleighs landsförräderi som mod. Oscar Wilde skriver i romanen Dorian Grays porträtt: ”the art that the world calls immoral is the art that shows the world its own shame”. Det är ett passande citat för en konstnär som Winehouse, som var före sin tid.

Att inkludera Winehouse i ett prov i litterär analys är ett ypperligt sätt att erkänna verkshöjden på hennes låtar. Eftersom Winehouses samtid inte kunde uppskatta hennes geni fullt ut, är det hög tid att det görs nu. Det tragiska i hennes liv får inte överskugga hennes litterära kvaliteter.