Popartisten och texten: vakuumet i gränsen mellan finrummet och fansen

Poesin har allt mer avlägsnat sig från musiken, istället är det i dag musiken som flirtar med poesin. För medan poesin bryter sig fri från melodi och meter, söker sig låttexterna ut till andra litterära former på jakt efter högre meningsskapande. Kan poesin på så sätt ge en ny status åt popartisten?

Poesin och musiken har ständigt behövt förhålla sig till varandra, just för att de historiskt varit en och samma. Poesin, ett muntligt medium som innan tillkomsten av skriftlig kommunikation stödde sig på musikens melodiska egenskaper och versmåttets minnesfunktion, ofta även framförd tillsammans med musik. Det är ofta svårare än man kan tro att dra en gräns mellan de två, särskilt när producenterna ibland är samma personer.

Rent grafiskt är de än i dag svåra att skilja från varandra, med sina upprepade radbrytningar och ofta fragmentariska form, en förvrängd form av språk där formen ofta övertrumfar korrekt meningsbyggnad. Musikforskaren Simon Frith menar att ”bra låttexter är inte bra dikter eftersom de inte måste vara det”. Ändå ligger det en prestige i att anses vara en skicklig textförfattare för artister, som ofta själva vill se sina texter som poesi.

Mest självklar koppling till poesin har i dag rappen, ett språk fyllt av ordlekar som också har ett nära släktskap med spoken word, en erkänd subgenre inom poesin. Att popen inte kopplas lika självklart till det poetiska uttrycket kan ha att göra med att texterna går rätt obemärkt förbi. Poetiken ligger i att det är bra när det flyter på, när inget skaver. En inre intrikat logik som är så symmetrisk att det inte märks. Att popmusiken är uppbyggd så som den är tas för givet, eftersom det är så självklart. Det ska flyta på utan att vi behöver tänka efter för mycket. Det är först när det inte är bra, när rimmen är för krystade, när för många stavelser pressas in, eller när grammatiken böjs för långt, som vi reagerar. Intressant är att den mest versbundna och inrutade musiken, popmusiken, ofta är den minst ansedda.

Det kan vara därför popmusiken är så framgångsrik. Den blir ihågkommen då låttexternas regelbundenhet blir lätt att lägga på minnen, en bra poplåt är en vi lär oss utantill. En vara menad att konsumeras upprepade gånger. Ofta, men inte alltid, får en låt kokas ner för att kunna behålla sin slagkraftighet. Samtidigt är det ju ofta just texterna som drar in fansen genom igenkänning och relaterbarhet. Det är alltså en svår balansgång att gå när låttexter skrivs, så hur kan de tolkas med hjälp av poesin?

2017 kom litteraturkritikern Adam Bradley ut med boken The Poetry of Pop och skriver i den om popens poetiska kvaliteter. Värt att notera är att Bradley i sin definition menar all populärmusik, medan det som kommer vara i fokus här är genren popmusik. Bradley beskriver låttexter som ”language under pressure” eftersom musiken begränsar utrymmet för text, tvingar den till underordning. Bradley menar också att kalla en låt för poesi inte betyder att man lägger någon värdering i verkshöjd, utan att det snarare handlar om en formetikett och bredare tolkningsmöjligheter.

Poesin vill stimulera till eftertanke, medan poplåtens avsikt är att beröra genom att bygga familjaritet och väcka associationer, en mer omedelbar känsloförmedling. Bradley menar att poplåtens poesi är bättre hörd än läst och då behövs komplementet av ljud. Att läsa en låttext beskriver han som en slags kognitiv dissonans. Att veta vilka känslor som förmedlas, men inte ha tillgång till dem utan endast genom eventuellt minne skapar en urvattnad upplevelse som inte kan mätas med musikens färgstarka dimensioner. Poängen med mönstren av repetition, och repetition med variation, försvinner utan intonation och tonvariation. Detaljer som inte ens kan återges helt representativt i notform. Försök att föra in popmusiken i poesins kanon är ofta meningslösa menar Bradley, eftersom det är att desperat söka en auktoritet som popmusiken i sin grund är obrydd om.

Medan poesin blir allt lösare i kanterna, är poptexterna i stort sett samma sedan 50-talets Tin Pan Alley-konstruktioner av låtar indelade enligt vers och refräng. Men så är det ju också en betydligt yngre genre, som inte haft så mycket tid att ändra sig. Vad som också är en relativt ny trend är att ge ut sina låttexter i bokformat, men att artister också betitlat sig som poeter eller författare är inte nytt. Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur, ett inte helt okontroversiellt val trots hans kultstatus, Annika Norlin släppte förra året en novellsamling, och Patti Smith är numera mer aktiv som romanförfattare än som låtskrivare. Och så en annan mer direkt blandning, tonsättning av andras poesi, som bland annat Thåström och Mando Diao ägnat sig åt. Vad dessa fem har gemensamt är dock att de inte rör sig inom hitlistepopen. Annika Norlin kan lättare bända in för långa fraser på för få takter eftersom hon inte talar till massorna.

Att låttexter slår an samma känsla som ren poesi hos fans är inte heller det nytt, och bekräftas av de otaliga listor som går att googla fram över de mest poetiska låttexterna, som musikjournalister satt ihop. Ett sätt att kanonisera sina favoritartister och kröna dem till något mer än ”bara” artist. Men vad händer när artisterna själva vill särskilja sina verk och roller? Vem är då publiken? Och vad händer när den mest kommersiella av kultur, möter det smala?

I slutet av förra året släppte två av de största kvinnliga artisterna på den västerländska popscenen varsin poesisamling. Huruvida det är en slump eller begynnande trend återstår att se. De båda gavs ut av förlaget Simon & Schuster. Artisterna är Lana Del Rey och Halsey. Båda hyllade för sina texter och egensinniga språk, Lana Del Rey för sin americana-glammiga utopi, Halsey för sin allvarliga tematik inbakad i popsvulstiga hits. Del Rey har tidigare gett ut limiterade utgåvor av sina låttexter i form av fysiska böcker men den nya poesisamlingen Violet Bent Backwards Over the Grass har ingen koppling till hennes musik, men spelades in som spoken word av Lana Del Rey och tonsattes av producenten Jack Antonoff, som också producerar hennes musik. Även om hon särkopplat de två genrerna följer musiken alltså med. Lana Del Rey säger till amerikanska Vogue att samlingen kom till under en paus från musiken, och att hon inte hade någon tanke på att ge ut den när hon skrev den.

Boken är en blandning av längre dikter som varken är särskilt brydda om versmått, rimmande eller andra ljudliga kvaliteter, samt haikus. Tonen är inte särskilt personlig, utan fortsätter den glorifierande, verklighetsfrånkopplade utopin hon vävt fram i sina låttexter. Boken ville Lana Del Rey först sälja för en dollar, ”because my thoughts are priceless” som hon sa, men hon valde sedan att sälja rättigheterna till boken till ett förlag.

Halseys bok I Would Leave Me If I Could är hennes första poesisamling, men redan innan hon debuterade som artist blev hon känd på plattformen Tumblr med sina dikter. Textför-

fattandet offentliggjordes på så sätt innan musiken och artist- personan. Dikterna är skrivna på fri vers i en väldigt personlig ton, de handlar om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, och att vilja krypa ur sitt eget skinn. Boken innehåller flera koncept som senare utvecklats till låtar, texterna bör då kanske också läsas som outvecklade grundidéer, ett förstadium till musiken snarare än en utveckling av den.

Det är ju inte en främmande eller långsökt tanke att en artist skulle skriva poesi. Men recensionerna av böckerna varierar mellan fangenererade fem stjärnor och hårda enstjärniga betyg, en blandning av förbehållningslöst hyllande fans och skeptiska oövertygade kritiker. Dessa böcker recenseras sällan varken i musikmedia eller av litteraturkritiker, de är för ihopkopplade med musikindustrin för att tas på allvar som poesi, men för smala för att anammas av den bredare lyssnarskaran. Att syftet skulle vara rent kommersiellt kan alltså uteslutas.

Så vad är då syftet till dessa böcker, vem riktar de sig till och vilka premisser kan och bör de bedömas utifrån? Halsey som sedan innan har etablerat sig genom sin (outgivna) poesi kallar sig i sin författarpresentation för singer-songwriter, medan Lana Del Rey i sin tillskriver sig det smattrande artilleriet av titlarna sångare, låtskrivare, konstnär och poet. Men frågan som känns oundviklig är: hade dessa böcker gått att sälja under annat namn, eller handlar det om ett kulturellt kapital köpt av kändisskap snarare än hantverk? Är det att legitimera sig själv, tvinga in sig själv i finrummet eller bör det förstås som merchandise för inbitna fans?

Att skriva ner låttexter på papper är att klä av texten, inga hjälpmedel utom typografi kvar. Det ställer också högre krav på texten. Tonen är inte längre självklar när tonläget som kan hjälpa till att forma ord är borta.

Men dessa två verk bär fortfarande spår av multimedialiteten, en ovilja att helt låta orden stå utlämnade för sig själva. Halseys bok bär en målning gjord av henne själv på omslaget. Men det är desto tydligare hos Lana Del Rey. Nästan alla dikter ackompanjeras av egentagna foton. Texterna ser ut att vara skrivna på skrivmaskin, prydda med handgjorda överstrykningar och rättningar. Flera sidor är befläckade med kaffespill. Det är en mycket mer medveten styrning i hur vi som läsare ska ta emot texten, till skillnad från Halseys ord som får stå helt själva utan utsmyckning. Det är inte en slump att denna styrning behövs. Lana Del Reys samling läses som ytlig kylskåpspoesi, ornamenterade adjektiv utan botten. Medan Halsey har en tydlig hint av musikaliskt framåtdriv kombinerat med en utpräglad röst och narrativ som gör sin närvaro hörd genom personliga utsagor och genomtänkta detaljer.

Ska man jämföra dessa artisters låttexter är det också Halseys som överlever bättre på sidan. Ta till exempel refrängen i låten ”White Dress” från Lana Del Reys senaste album, Chemtrails Over the Country Club: ”Down at the Men in Music Business Conference / Down in Orlando, I was only nineteen / Down at the Men in Music Business Conference / I only mention it ‘cause it was such a scene / And I felt seen/ Mm-mm-mm-mm-mm”. Nödrimmen som går mellan ”conference”, ”nineteen”, tillbaka till ”conference”, toppat med övertydliga ”scene” och ”seen” funkar i låten på grund av Lanas rytmiska leverans och uttrycksfulla frasering, men faller platt utan denna musikaliska inbäddning.

Intressant att observera är att poesisamlingen, som släpptes mellan hennes två senaste album, haft en tydlig påverkan på hennes nya musik. Det är inte särskilt stora skillnader i text mellan hennes spokenword-inläsning av samlingen och Chemtrails Over the Country Club där hon pratsjunger albumet igenom. Plötsligt har poesin då blivit mer än ett sidoprojekt och mer av ett uttryck.

Syftet skulle då kunna vara att få en chans att jobba med annan tematik. Enligt Halsey är syftet med boken dubbelt, dels för att bli tagen på allvar som textförfattare, men också för att poesi lättare kan frånkopplas henne och hennes privatliv när det existerar i en bok och inte kommer direkt ur hennes mun, berättar hon i intervjun med amerikanska Vogue. Men jämför man dessa två artisters poesi med låttexterna är inte innehållet en uppenbar skillnad.

Det som kommer fram är dock två olika angreppssätt till poesin mellan dessa artister. En poet som blivit artist, och en artist som blivit poet. Men också olika syn på att titulera sig som poet. Att kalla sig poet kan vem som helst göra, men att ge ut text och kalla det poesi kräver en annan tolkning än låttexter. Om fansen är de troliga mottagarna, kanske bokutgivning eller form varken gör till efter från. Adam Bradley hänvisar till receptionsteori för att tolka låttexter, en tolkning som sätter läsarens mottagande av text i fokus. Kulturell närhet gör att läsning underlättas, alltså är det kanske ändå Lana Del Rey och Halseys fans som har bäst verktyg för att avkoda dem. Att läsa låttexter som poesi är att simultant underskatta och överskatta dem, men vi kanske kan mötas på mitten.